paradise
2013-05-12 · 22:54:40
This is my frickin' version of paradise.
Vålådalen | Jämtland | maj 2013
♥
bakom den rökiga slöjan
2013-05-10 · 15:46:00
Det är som att bläddra igenom dammiga blad i en gammal bok, andas in tankarna från förr och låta dem bli ljuset i vilket du läser boken. Det är som att minnas något bakom en slöja - mörkgrå och lite rökig låter den dig ana vad som finns där bakom, men du kan aldrig se det klart. Så nära, men ändå precis bortanför dina fingrars längd. Så väcks något i ditt inre, kanske är det känslan från förr, när ditt hjärta var ungt, slog hårt och längtade efter att erövra världen. Kanske finns hjärtats önskan kvar i den nu långsamt guppande muskeln som givit upp kampen mot strömmen för att sakta skvalpa mot land. Din hals snörs samman, plötsligt har dina ögon sprungit iväg och läst vad ditt huvud för länge sedan bar, bakom blåa ögon, bakom en hy utan bekymmersrynkor, bakom den tunna hinnan av hy som ännu inte härdats av livets hårda skola. Där, som vitt ljus i svart skugga, ligger dina drömmar, dina känslor, din hela varelse. Den är hänsynslöst och godtroget blottad, för hela världen att se. Du betraktar ömt personen du funnit, stryker den över den ljusa pannan, ler lite. Det var så länge sedan. Innan dina tankar blev fyrkantiga av rätt och fel, innan du blev duktig, innan du formades till en människa av världen. Din läpp darrar, ditt hjärta värker, det salta når din läpp i droppande värme. Och du undrar vad världen har gjort med dig, hur du inte kunde känna igen dig själv. Och djupt därinne, innanför hjärtat, innanför själen, vaknar viljan till liv igen. Du har hittat hem.
♥
blekblå
2013-02-23 · 09:49:53
Molnen skingras,
det blå är så ljust att det nästan inte syns.
Blek morgon, kalla läppar,
sömnig stad.
Trötta fasader,
smutsig snö.
Obeslutsamhet och, ja.
Livet skriver sig självt,
det skiter i om jag sitter vid tangentbordet
eller inte.
♥
tidsresa
2013-02-15 · 17:22:15
Det är först när man kan färdas tillbaka i tiden på något sätt
som man förstår vad som har hänt sedan dess.
Eller så är det först när du kan jämföra en tidigare version av dig själv med den du är idag du först inser att du har utvecklats, färdats framåt. Tankar har ändrats. Nya mönster har skapats. I ett kort ögonblick känner du igen en gammal bit av dig själv hos någon annan och inser i samma stund att det inte är du längre. Är det inte ganska fascinerande, hur du kan gå dag efter dag och bara leva ditt liv rakt upp och ner och inte märka vad det är som händer?
När jag var 16 trodde jag att jag aldrig skulle ha ett så bra liv som jag hade då. Det var högst motvilligt jag blev äldre. Inte kunde jag väl någonsin förstå hur underbart det skulle bli att växa sig större, både inuti och utanpå. Inte förstod jag då att jag var så rädd och osäker, att jag inte vågade ta den plats som faktiskt var min. Tio år senare har något hänt. Jag ser fram emot att bli ännu äldre, tillägna mig djupare kunskap, bli klokare. Om ytterligare tio år vill jag ta upp ännu större del av den plats som är min och hjälpa andra människor våga ta steget fullt ut och leva det liv de vill. Då kommer jag förmodligen fortfarande få flashbacks från när jag var 25 och förundras över hur mycket jag har vuxit sedan dess. Det är en resa bara tiden kan ta med mig på.
Och jag ser hur ljuset tänds i ett efter ett av de trettio fönster huset mittemot visar upp åt mitt håll. Det är som trettio små rutor, var och en berättande om en människas liv. Och jag påminns om att livet är fint.
♥
ett hejdå
2012-12-12 · 14:30:18
Nu bär det av. För en timme sedan stod jag på taket här på Ashirvad och såg solen gå ner bakom palmerna, mot en rosaskimrande himmel. Skyskraporna blänkte i ljuset, örnarna flög över huvudet på mig. Vinden var varm och luktade som om någon börjat laga mat på restaurangerna längre bort på gatan. Överallt var de där ljuden, de som jag inte tänker på längre, som jag var så fascinerad av i början. Hundarna. Autorickshaws. Människor. Byggande. Bruset av en stad full av aktiviet och liv. Solen gjorde min hud alldeles bronsfärgad, glänste i tårarna på mina kinder.
De här tre månaderna har varit de mest lärorika hittills i mitt liv. Varje dag har jag lett, skrattat och känt hur mitt kalla svenska hjärta värmts upp inifrån av alla underbara Indier jag har mött, om så bara för en bråkdels sekund. Det kan vara mannen som står i sin affär, som vinkar och ler när han ser oss åka förbi. Det kan vara patienten på sjukhuset som varje dag frågar om vi har ätit. Eller småbarnen som springer efter oss och fnittrar och ropar "HELLO!". Det kan vara indiernas nyfikenhet som många gånger inte går att låte bli att le åt, eller deras sätt att pynta både sig och allt runtomkring sig tills det glittrar ikapp med solen.
Jag vill inte åka.
Inte för att jag inte längtar hem, utan för att jag är rädd för att mitt hjärta ska bli sådär kallt och icke-levande och att jag långsamt börjar titta ner i marken när jag går, så att jag missar allt det underbara omkring mig. Jag bara hoppas att jag kan ta med mig känslan, värmen och kärleken till livet härifrån. Det är något av det finaste och bästa jag någonsin har lärt mig.
Incredible India, I'll be seeing you again.
ತಕ್ಷಣ ನೀವು ನೋಡಿ
♥
bilder III
2012-12-11 · 20:06:08
Där kan man hänga sin lunchlåda!
Världens godaste mat - malai kabab
Shopping på männens avdelning. Kan inte alla se ut såhär?
På-väg-till-jobbet-outfiten
Och så lite underbart krimskrams för stämningens skull!
♥
ögonblick
2012-12-11 · 19:56:00
Det var just inget speciellt alls,
bara ett sådant ögonblick där man känner
"Om jag dör nu, skulle jag dö lycklig."
För lycklig var jag,
med håret fladdrande i vinden,
susandes genom Bangalores kvällstrafik,
precis som en miljon andra människor just då
- en del av allt, en del av dem.
♥
studiebesök
2012-12-06 · 17:14:00
Igår var vi på studiebesök på NIMHANS (National Institute of Mental Healt And Neurosciences) här i Bangalore. Vilket enormt ställe! Kul att få ha sett det ställe som är normgivande för stora delar av mentalhälsovården i Indien.
♥
bilder
2012-12-05 · 16:11:00
Skönt att hänga på taket när man är ledig!
Bröllopsekipage
Jayamahal Palace
Diwalifirande i UB City - med paraplyn i taket!
Någon som har busat lite!
♥
småångest
2012-12-04 · 20:00:00
Älskade Indien.
Det är med sådana blandade känslor jag ser att avfärden härifrån närmar sig. Å ena sidan få komma hem till min pojkvän och vårt liv tillsammans, till familjen, vännerna, skolan, vintern, allt det rena och vackra i Sverige. Å andra sidan behöva lämna den miljö som gör mig lycklig varenda dag, där jag upplever att människorna är på ett sätt mot varandra som jag önskar att vi kunde vara i Sverige, där det händer tusen knäppa och konstiga och roliga saker varje dag, där jag inser hur mycket värt livet är, där allting fortfarande är exotikst, stimulerande och tänkvärt. För att inte tala om solen, värmen, det härliga klimatet och all den vackra natur som finns här tack vare det. Eller storstadspulsen, där det aldrig är tyst eller tomt (förutom i barerna efter 11:30 på kvällen och på gatorna när det är en bandh/demonstration), där det finns tusentals möjligheter varje dag.
Mest av allt kommer jag sakna att titta på alla människor, eller på hur man har byggt upp den här staden. Och att förundras över hur allting fungerar, trots att det inte är stukturerat och ordnat som hemma. Men jag kommer också sakna alla nya idéer och tankar som föds, alla människor jag har lärt känna här som fått en plats i mitt hjärta. Ja, mest av allt kommer jag sakna människorna. Som jag har skrivit innan - de som får mig att le hundratals gånger per dag, de som får mig att känna en sån kärlek för mänskligheten. De som får mig att känna en sån enorm glädje över något som jag inte kan sätta ord på, som är en blandning av kreativitet, kärlek, omtänksamhet, livsglädje, självklarhet, styrka och lycka.
Och ännu är det några dagar kvar innan jag åker hem - jag ska verkligen passa på att njuta av det jag har kommit att älska här innan jag beger mig hemåt för att återupptäcka vad det är jag älskar med Sverige.
♥
O Saiyyan
2012-12-03 · 19:43:22
Lite indisk musik igen - den här heter "O min älskade"
Som jag tidigare skrivit har vi väldigt hektiska veckor just nu, för att kunna avsluta praktiken på ett så bra sätt som möjligt. Det hindrar mig dock inte idag, det blir nästan alltid så när jag sitter och skriver rapporter eller hemtentor att jag hittar väldigt mycket inspiration från andra ställen och bara måste göra tusen andra saker! Så är även fallet nu...
De senaste dagarna känner jag att jag har fått frågan många gånger om jag talar något av de c:a 3 500 språk som talas i Indien. Jag har försökt lära mig Kannada, men det enda jag har lyckats med är något som låter som "urta aii-ta", vilket betyder både "har du ätit?" och "jag har ätit". Självklart är det något av det viktigaste man kan lära sig! Jag kan också säga "hei giddi ra?" vilket betyder "hur mår du?", men utöver det är min vokabulär ytterst bristfällig. Efter tre månader känner jag att jag skulle vilja kunna lite mer, så nu satte jag mig för att öva lite. Här är lite fraser om någon av er också skulle vara intresserad av att prata lite Kannada:
Tjenna giddi ra? - Hur mår du (version 2)
Yeno martai dira? - Vad gör du?
Namaskara - Hej
Dhanyavadago - Tack
Nima iessero yeno - Vad heter du?
Ies to duddu? - Vad kostar det?
Tor so sarees! - Visa mig era saris!
Koldo... - Ge mig...
Något jag har märkt är att man väldigt ofta blandar in engelska ord i språket. Även om personen i fråga inte kan tala engelska kan hen en väldig massa ord ändå, eftersom de används så frekvent i Kannadan. Interesting!
Det kanaresiska alfabetet. Fint va?
♥
skralt
2012-11-28 · 19:35:14
Just den här tiden känner jag att jag har en mängd tankar och upplevelser jag skulle vilja dela med mig av här på bloggen. Det är liksom på slutet, när allting dras ihop som man nästan tvingas se vad som händer omkring en, vad som har hänt hittills. Men det är också just nu vi har enormt mycket att göra - och just nu som mitt internet väljer att gå extreeeemt långsamt. Därför kanske det blir lite skralt med uppdateringar ett tag, men de kommer!
♥
tänkvärt
2012-11-27 · 06:24:00
"Jag har ingen rätt att vilja förändra andra om jag själv inte är öppen för förändring."
- Martin Buber
att välja
2012-11-22 · 14:34:41
Här i Indien finns allt. Till en början blir man bombarderad med intryck, så till den milda grad att man är fysiskt utmattad vid dagens slut. Som psykolog vet jag att vi människor gärna vill kategorisera vår omvärld och inser att det var omöjligt att göra den första tiden, varför den var ganska påfrestande. Allting är nytt, allting saknar en etikett eller åtminstone det viktigaste avgörandet - är detta farligt eller inte? För hemma är det farligt att köra på fel sida av vägen, men hemma är det säkert att äta all mat och dricka vanligt vatten. Här är det tvärtom och det tar ett tag att inse. Hela världen måste ju kategoriseras om!
Men det är just detta som jag tror är så nyttigt med att resa - att behöva kategorisera om sin lilla värld med jämna mellanrum. Det ger inte bara större förståelse för nya situationer, människor, kulturer och sätt att göra saker på, det ger en också ett större register och bredare kategorier att fortsätta kategorisera världen utifrån.
Det som är svårt att kategorisera är det som är "bra" och "dåligt". Jag har insett att jag under hela resan envist har valt att försöka se det som är fint och bra runt omkring mig. Dels för att det finns så mycket fint och bra här, dels för att en positiv inställning hjälper mig att acceptera och lära mig lättare - och dels för att överleva, helt enkelt. För det finns så mycket som är hemskt och svårt, sådant som jag aldrig bevittnat eller upplevt tidigare. Och det finns i så stor mängd att det kan göra även den mest hårdhudade helt uppgiven. Därför har jag nog, även om det är omedvetet många gånger, tagit på mig mina positiva glasögon när jag betraktar världen omkring mig här. Det är klart att jag ser fattigdomen, barnen som tigger, korruption, förfall, djur som lider, sophögar, brist på medel och hur människor på olika sätt far illa varje dag. Men för mig går det bara inte att fastna i detta, då skulle jag vara förstörd på nolltid. Jag försöker göra vad jag kan, hjälpa till där jag har medel och möjlighet, men sen måste det positiva få plats också.
Det bästa med Indien är definitivt människorna här, jag älskar dem av hela mitt hjärta (även om de specialbehandlar västerlänningar, på gott och ont). Det är så många tillfällen varje dag de får mig att skratta, le och känna mig stolt över mänskligheten, mycket oftare än jag gör hemma. Här ser de dig, kanske för att du är utstickande, men också för att alla inte går i sin egen lilla bubbla. Här pratar de med dig, söker kontakt istället för att undvika den. Här finns en härlig ärlighet, en humor, nyfikenhet och en inställning till livet som är svår att beskriva. Det är kanske en blandning av andlighet, religion, en familjebaserad kultur och ett sätt att vara på som måste finnas om så många människor ska klara av att bo på en och samma plats. I vilket fall gör denna blandning att jag känner mig accepterad, rakt upp och ner. Om det är något jag vill ta med mig hem till Sverige, både privat och i egenskap av psykolog, är det just denna känslan. Aldrig kommer jag att ångra att jag har fått se allt det hemska här i Indien, för det kommer med så mycket underbart och unikt som jag tror intr går att hitta någon annanstans i hela världen.
Min slutsats: Åk hit.
♥
fort cochin
2012-11-19 · 17:01:58
Kristofer spanar in Mahatma Gandhi Beach
Mycket upptagna....livvakter?
Strandpromenaden
Mysmiddag på piren
Detaljer
Mera detaljer
Naturen tar över!
Överallt - skäggiga träd
Typisk indisk cykel
Lille geten, vad gör du mitt i vägen!?
De berömda kinesiska fiskenäten och en massa fiskebåtar
Och en underbar solnedgång!
Vår "semester" tog slut i och med ett kort besök i Fort Cochin, innan vi flög hem därifrån. Det var skönt att få några dagar att bara kunna se sig omkring lite mer i Indien - men jag inser ju nu att det skulle behövas flera månader för att ens få se en liten del av allt vackert som finns här!
♥
